.

Precis som ni läser i rubriken så har jag varit här i tio veckor och två dagar nu, med väldigt få permissioner. Tror jag vart hemma, på tävling eller så max åtta tillfällen, vilket känns oerhört tråkigt. Mest av allt saknar jag min hund, men även familj, vänner och hästarna. Det tär på mig att vara här då jag vill vara mer fri än vad man kan vara, jag behöver vara ensam, i lugn och ro och bara finna mig själv. Toaletten har varit mitt place att rymma till när det blivit för mycket, har låst in mig där och setat under lysknappen tills det blivit alldeles kolsvart där inne, känslan jag känner då är så otroligt lättsam, jag kan verkligen släppa allting. Men det varar inte så länge innan personalen kommer och öppnar efter ca 20-30min, jag skulle nog annars kunna sitta där en hel eftermiddag för mig själv. Men samtidigt är det på toaletten jag varit när jag gjort mina försök att ta mitt liv, men ändå känner jag mig trygg där inne.

 

Jag hoppas så innerligt på att få bli utskriven idag även om jag vet med mig att det kanske är lite tidigt att åka hem, men inombords gråter jag varje dag över att jag är här, jag vill verkligen inte vara här.. Men det får tiden utvisa hur det blir, men jag hoppas på det bästa. Idag är en jobbig dag förövrigt, sömnen har det varit lite si och så med inatt och det påverkar min ångest.

 

Vad har egentligen hänt under dessa tio veckor? När jag tänker efter känns det inte som jag varit här så länge som jag faktiskt har varit här. Känns som det gått någon vecka eller så, men inte över två månader.

Men det har hänt oerhört mycket under dessa tio veckor, både positiva saker och mycket negativa saker.

 

Jag har gjort flertalet suicid försök, både genom hängning, överdoser och kvävning. Låter helt sjukt när jag skriver det, men jag har verkligen varit nere på botten i mitt mående och utan personalen hade jag aldrig legat i sängen och skrivit detta inlägg. Samtidigt som jag känner tacksamhet, känner jag samtidigt sån ångest och frustration över att jag inte lyckats, att jag inte fått gått vidare till andra sidan. Samtidigt som jag skäms över alla personer jag skrämt på vägen, både personal och anhöriga.

 

Men på dessa tio veckor har jag lärt mig så otroligt mycket. Jag kan idag hantera min ångest på ett helt annat sätt och med en helt annan förståelse. Det är längre inte sån panikartad ångest som jag hade förut, utan jag har kontroll på ett helt annat vis idag, även om det är lång väg kvar. Jag har fått lära mig att verligen känna och reflektera över vilken känsla som härjar i kroppen och fått redskap om hur jag ska hantera känslan oavsett vad det är för känsla.

 

Jag har haft många långa samtal med avdelningens psykolog om detta och vi har på detta vis kunnat plocka bort många mörka dagar med detta sätt att arbeta. Vilket jag är oerhört tacksam över, för även om jag gjort mina försök så vill jag i stundens skrivande leva, vill leva mitt liv som jag verkligen förtjänar att göra.

 

Det var allt för nu :)