.

Att försöka få till något inlägg här är så svårt många gånger. Jag vill egentligen kunna skriva av mig mer än vad jag gör, jag försöker många gånger men det slutar oftast med att jag lägger ner och avslutar datorn. Samma känsla har jag under min timme när jag går på samtalsterapi, klockan går oerhört sakta och det blir jobbigare för varje minut. Jag kollar ständigt upp på klockan, försöker tänka att sextio minuter inte är så lång tid, att det kommer gå bra. I måndags var det första gången som jag gick själv till terapin, jag har alltid haft med mig Linda annars. Men nu tyckte dem att jag var redo att pressa mig själv lite och komma själv, det var jobbigt till en början men sen kändes det som alltid när man satt där. 

 

Vi börjar alltid med att gå igenom veckan som varit och pratar om vad vi kan göra för att tex förbättra min sömn. Vi pratar om allmän tillståndet och dylikt och ser över helheten vad jag vågar göra och inte. I måndags började hon utan att pressa för hårt börja granska i detaljer om allt som hänt och kroppen brast. Jag vet att jag måste börja smått med att pressa mig själv om den informationen men återigen det är så himla svårt. Just sånna grejer är det svårt för mig att även skriva om, det tar verkligen stopp. 

 

Efter i måndags har dagarna varit riktigt tuffa, jag har varit glad och framåt men inne i mitt huvud har tankarna gått fram och tillbaka. Fick en onsdag med en saknad vän som verkligen lättade upp på flera olika plan och känslan att skada mig själv är som bortblåst till stor del. 

 

Frågan är kommer jag orka genom samtalsterapin?