.

Det är svårt att hålla tillbaka tårarna under samtalen, där dem sakta men säkert går in djupare och djupare på allt som jag varit med om. Att sakta riva ner min mur som jag under många år har byggt på är jobbigare än jag någonsin trodde att det skulle vara. Att känna steg för steg att den muren är både smärtsamt och samtidigt så lättande för jag vet hur bra det kommer bli i slutändan när allting är "över".

 

Att kunna öppna sig och dela med mig av det jag varit med om är ett litet mål jag har, jag hoppas på att en dag kunna föreläsa för folk om mina händelser så folk får veta om allting kring detta. Dels att man aldrig ska vara tyst om det man varit med om, att man skall våga tala. Våga ta hjälp är otroligt viktigt.

 

Även fast jag får hjälpen nu är det oerhört svårt att ta emot den, att varje dag vara tacksam över att vara här. Det är en kamp och det tär verkligen på en.. Att aldrig själv bestämma när man tex skall gå ut, som idag när solen sken, utan man lär anpassa sig när personalen har tid att gå ut. Att inte få träna i den mäng man vill utan bara ett visst antal minuter per dag.

 

Jag är van att vara aktiv många timmar om dygnet och just det är en oerhört jobbig bit för mig att gå igenom och ångesten tar över många timmar om dygnet.