.

Återigen är jag där, återigen skall jag ta ett tufft steg mot rätt riktning. Återigen ska jag gräva i det djupa som  jag begravt för länge sedan, återigen skall det smärta inom mig. Ännu en gång ska jag känna all vrede som jag kännt inom mig och återigen ska jag kämpa för varje liten ljus stund i min vardag.

 

Just nu lyser jag med min frånvaro från bloggen pga att jag är påväg över ännu en smärtsam tröskel så all energi går till att hålla mina tankar i styr och stå på fötterna med huvudet uppåt.

Jag vill inget annat än kunna skriva av mig faktiskt, men det känns lika omotiverande som livet känns nu faktiskt.

 

Vi är tillbaka att prata om den dagen, den dagen det hände för 3,5år sedan, vi är tillbaka i det jag mest av allt vill ha ogjort. Det smärtar varje gång, det tar emot, jag gråter, jag hämtar andan, samtidigt som jag "njuter" av att äntligen kunna få prata och kunna prata om delar av det som hänt. Sakta men säkert.

 

Imorgon påbörjar jag min femte vecka på avdelningen, har haft få permissioner hemma och dem gör verkligen ont inom mig. Att se allt som jag levt och kämpat för i så många år och fortfarande kämpar för men det känns så tungt och långt bort nu, mina älskade hästar. Jag vill inget annat än att ta mig ut på en ridtur, rida så långt som det bara går och aldrig vända tillbaka till det liv jag levt.

 

Ett nytt kapitel håller på att skapas, ett nytt kapitel skall skrivas. En ny Pernilla skall stiga fram ur lågorna, frågan är när och vart det sker återstår att se.