Sjukskrivning.
Ser tillbaka lite på ett inlägg jag skrev för ungefär ett år sedan och skriver om det som hände och hur det blev.
"Nu är det klart, minst en månads sjukskrivning när jag väl kommer ut härifrån, känns förödande samtidigt som det känns otroligt bra att kunna ta det lugnt en period innan man går tillbaka till allting. Låta allting landa, få tillbaka all min glädje och styrka och verkligen känna att allting är tipptopp.
Jag kan säga att jag saknar min vardag, samtidigt som jag hatar det liv jag levde och har frågat mig själv många gånger under dessa veckor varför jag väntade så länge, varför sökte jag inte hjälp tidigare.
Nu utsatte jag inte bara mig själv för lidande utan även dem som står mig närmast. Att berätta för alla nu att jag faktiskt tänkte ta mitt liv, att jag stod vid bron. Att jag ringde min allra bästa vän och sa hejdå. Nej jag ska klara av denna kamp, det tog mig en vecka att acceptera vården här och nu ska jag fortsätta min resa.
Jag tänker bli starkare än någonsin, jag vart krossad, nu ska jag läka det som krossades och dem kommer aldrig kunna krossa mig igen"
1år har gått sedan jag skrev den texten, ett år som inte blev alls som jag tänkte mig när jag skrev den texten. Ett år som haft otroligt mycket smärta och sorg med sig, en evig kamp varje dag, men även bjudit på mycket bra dagar och viktigar vändpunkter i mitt liv. Vissa dagar tuffa än andra och vissa så himla lätta att ta sig igenom. Jag började med en månadssjukskrivning, sen kände jag att det var dags att börja jobba lite smått igen som planerat. Vi kom överens om 25% men som hela tiden vart mer, jag kunde inte hålla mig inom ramarna inte ens den första veckan. Ju mer jag jobbade så kom även ångesten tillbaka, starkare och starkare för varje dag som gick, trots detta ville jag till jobbet varje dag, för det ska man ju göra bara kändes det som. Jag gav mig fan på att jag skulle klara det, med ångest eller inte..
Dem flesta som läser detta vet redan om att jag jobbat sjukligt mycket senaste åren och allt har haft en orsak. Innan jag vart inlagd första gången så vart jag att må bättre av allt jobbande, ångesten var som bortblåst när jag jobbade, så att jobba 15-20h/dag var inget som var nå konstigt för mig. Samtidigt som jag höll mig aktiv inom hästsporten. Så det som jag hade haft som fri zon vart istället omvänt och skapade allt kraftigare och kraftigare ångest.. Många kvällar fick jag så svårt att andas av ångesten att jag var tvungen att åka in akut och få luftvidgande. Jag fick börja jobba någon gång i slutet på september men varade inte längre än till mitten på november då brast det hela igen. Jag blev inlagd på nytt i Säter och mitt mående försämrades kraftigt varje dag även fast jag var inlagd då jag inte kunde släppa det som varit, det har jag än idag inte gjort helt och hållet, men det går numera åt rätt håll. Och om jag visste då hur mycket sår dem byggt upp och rivit upp flertalet gånger. Jag har varit besvärad av förövarna fram till Maj-16 och jag hoppas så innerligt att det ska vara över för alltid.
Det har gått ett år och jag är fortfarande kvar på samma avdelning, dock har jag veckor där jag varit hemma också, inte varit inskriven hela tiden. Men livet som varit har varit oerhört skört.
Med facit i hand så var texten jag skrev en liten dröm som inte blev sann denna gång. Jag är fortfarande sjukskriven och varit på heltid sen mitten på november och det finns i dagsläget inget upplägg om jobb för min del förens tidigast nästa år som det ser ut nu.
Vilket är både en lättnad och sorg, jag vill ju jobba, få den sociala biten och vara ute bland folk, men idag skulle det aldrig gå. Det får vänta helt enkelt, men en dag är jag redo! :)