.

här kommer en fortsättning på det inlägg jag skrev tidigare om min andra inläggning.

 

Efter att varit bältad i två timmar vart jag sedan isolerad i ett rum med övervak och fråntagen allt jag hade med mig, även telefonen. Jag  har nog aldrig upplevt sån ilska, frustration och förtvivlan på  en och samma gång förut, kände  mig överkörd av ett tåg fast jag stod där fullt i livet. Men jag önskade och skrek flera gånger att jag ville bara dö eller att dem skulle låta mig få försvinna från livet, för jag var inte värd att leva, vågade inte leva, skamsen över vad livet gett mig.

Vägrade ta medicin till en början. Även om jag vet med mig i efterhand att det var för mitt eget bästa jag skulle ta medicinen och vara där jag var i säkerhet men just då förstod jag inte varför och tyckte det var så fruktansvärt fel.Eller jo jag förstod varför jag var där, men jag ville inte acceptera att jag var där, att någon annan hade kontrollen över mig. Att jag inte valde själv längre att någon styrde helt med handen över ens egna kropp oavsett tankarna jag hade. Känslorna inom mig bara bubblade och tårarna rann konstant.

 

Jag minns att jag satt mig i ett hörn av det rummet jag bodde på som var helt tomt, det ända som fanns där var en säng och möjligtvis en garderob, det minns jag inte säkert, men annars helt tomt. Vet att personalen försökte tala med mig gång på gång men det gick inte, jag fick inte fram några ord. Jag sov inte många timmar den natten, trots att jag fått flera sprutor med medicin. När morgonen kom kände jag mig bakfull, av medicinerna jag fått och även av nattens få sömntimmar. Jag vart av med plus två (övervak hela tiden) vaket på fm någon gång och hade ett plus (tillsyn var 30min) istället. Jag minns att jag var helt slut av medicinerna men tankarna var nattsvarta och jag ville inget annat än att komma därifrån. Jag vet med mig att jag rev ner en hel del av tapeterna på väggarna och försökte skada mig själv, men vart påkommen ganska tidigt av personal.

 

Jag var på avdelning 90 i två dagar sen flyttades jag till avdelning 93, som ligger intill. Dagarna var fulla med tankar och ångest och många gånger känslan av hopplöshet. På avd 93 fick jag dela rum med en tjej, en hästtjej faktiskt som jag kände till lite grann. Vet att jag tyckte det var skönt att kunna ventilera med någon i sin ålder och om något annat än varför man var där, det fick dagen att gå. Jag tillbringade en natt på den avdelnigen sen flyttades jag igen, till avdelning 95 där jag stannade i ca 7veckor.

 

Ibland känns det så himla lätt att skriva och andra gånger så svåra, när vi nu kommer in på avdelning 95 skär det i mig, så väljer att sluta här för dagen och fortsätter när jag känner mig redo.