fort. En dag för fyra år sedan.
Bifogar början på min berättelse och har fortsatt på den längre ner..
"Det är dags, dags att ta bort den största stenen från mitt hjärta och avlägsna den för alltid. Få bort all smärta som den orsakar och orsakat. Dags att skriva om dagen för fyra år sedan som jag bara vill få ogjord, dagen som förstört så mycket i mitt liv. Dagen då jag togs ifrån det som var mitt, dagen som tog mitt liv ifrån mig, dagen då jag smutskastades och dagen som skulle förändra varje dag av mitt liv tills nu.
Jag skall försöka vara så detaljer som jag bara kan för att verkligen få ut max av detta för mitt eget bästa. Jag kan redan nu ana hur jobbigt det kommer vara för mig att gräva i detta och jag vet med mig att jag förträngt mycket av det som hände och antalet på hur många dem var vid övergreppet. Men nu är det dags att riva alla murar, en gång för alla.
Jag har aldrig och kommer aldrig nämna någon vid namn, kommer heller inte nämna vart det utspelar sig, jag har aldrig och kommer aldrig hänga ut någon på bloggen. Och kom ihåg, jag skriver i första hand för min egen skull, för att jag ska få ur mig allt, sen hoppas jag på att kunna hjälpa någon som själv kanske varit utsatt eller vet någon som blivit utsatt.
Det var en varm lördagskväll i Augusti, året var 2012.
Det hade varit en lång dag då jag varit och tävlat på förmiddagen och en kompis hade varit med som moraliskt stöd, tävlingen i sig gick inte så jättebra men vi hade det trevligt iaf och jag var ändå nöjd och glad över dagen.
Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle festa med ett gäng andra på kvällen, vilket jag trodde skulle bli kul. Jag bestämde mig för att vara nykter och köra den kvällen, medans min kompis tänkte dricka. Vi var hemma hos mig och gjorde oss redo, hon tog någon cider medans jag nöjde mig med ett glas Cola. Vi hade en riktigt trevlig kväll och vi skrattade så tårarna rann och jag minns att vi både fick lov att sminka om oss för att mascaran bara rann. Jag klädde mig i ett par ljusa jeans och en matchande kortarmad skjorta som då var mina favoritplagg en varm sommardag som denna. Min kompis valde en längre klänning som var blommig med flera olika färger, otroligt fin.
När klockan närmade sig nio skulle vi börja röra på oss mot festen som var ca två mil från där vi befann oss. Det var mycket folk där när vi kom dit, jag kände knappt hälften av dem, men det är väl alltid kul att träffa nya människor, i alla fall kände jag så när kvällen började. Jag och min kompis hade en ruskigt rolig kväll, med mycket skratt och tårar och hon säger till mig under kvällen när vi sitter själva.
- Du är den bästa kompis jag någonsin haft och kommer alltid ställa upp för dig. (Dessa ord vill jag att ni kommer ihåg). Jag vart så himla glad och varm inombords av dem orden och självklart skulle jag finns för henne också.
klockan närmade sig två på natten och folk började droppa av, kvar satt jag, min kompis och några killar och någon tjej till, minns inte exakt hur många vi var, men ett par stycken. Vi hade tänt en brasa och befann oss utomhus i en skogsglänta, det var fortfarande ganska varmt ute och jag klarade mig utan problem med dem kläder jag hade valt tidigare under kvällen. Vi var ett trevligt gäng som var kvar, alla talade i mun på varandra och alla skratta och log mest hela tiden. Fler droppade av och tillslut var det bara jag och min kompis plus några killar kvar, minns inte hur många men tre-fem stycken tror jag. Minns att min kompis reser sig upp och ska gå iväg och hämta en filt och två av killarna hänger på henne bortåt, jag frågar om jag skall följa med men hon svarade att jag skulle sitta kvar och sa att hon snart skulle komma tillbaka.
Jag tänkte inte mer på det och fortsätter sitta att prata med killarna som är kvar, minns dock inte om dem var två eller tre. Vi hade det trevligt till en början men sen började jag känna obehag över att sitta där, det hade kanske gått ca femton minuter sen min kompis avlägsnat sig (Var en bit till bilen, där hon skulle hämta filten). Jag blickade bortåt och hoppades hela tiden att hon skulle återkomma ganska snart.
Men obehaget tar över och jag väljer att resa mig upp och säger till killarna att jag ska röra mig bortåt och kolla efter min vän, men dem gillade inte min plan. Dem insisterade på att jag skulle stanna kvar, tankarna började i mitt huvud och jag vart väldigt rädd, jag förstod redan då att det inte kommer sluta väl, jag kommer inte få gå och jag såg inte min kompis komma gående heller."
Här kommer fortsättningen,
Jag försökte än en gång att gå åt det håll min kompis gått åt, men när jag vänder mig om så känner jag hur en av killarna tar tag i mina axlar och drar mig bakåt, jag tar hastigt några kliv bakåt i hopp om att inte falla till marken. Jag rättar upp mig och försöker komma loss ur hans grepp när jag känner att han nyper åt hårdare om mina axlar och en annan ställer sig framför mig och kollar mig rakt in i ögonen och små ler för sig själv.. Jag har vid den här tiden förstått att något illa kommer att ske och jag börjar skrika på hjälp. Jag hann bara ropa på hjälp ett par tre gånger innan killen bakom mig lägger en hand för min mun och drar mig bakåt hastigt. Jag minns bara två killar men dem kan ha varit tre stycken. Den ena sätter sig på huk bakom mig och lägger tyngd på mina axlar så jag inte kommer upp och den andra börjar knäppa upp mina byxor snabbt. Jag skriker i ren panik efter hjälp och skymtar min kompis längre bort som kommer små springandes emot mig. När hon är ca 200m från oss stannar hon och bara står och kollar, vid det här laget har dem fått av mig både byxor och trosor och han tar tag i min skjorta och sliter upp den. Jag ser bara hur knapparna flyger iväg och skymtar att min kompis står kvar där hon stannat utan att göra något. Tårarna börjar rinna längst kinderna på mig, jag ville bara vakna ur denna mardröm, men det är svårt att vakna upp när det man upplever är verkligheten.
Jag sluter mina ögon och försöker tänka på något annat medans dem byts av flera gånger, jag har gång på gång försökt slagit mig fri utan att lyckas så jag ger upp i hopp om att komma så lite skadad ur det hela som möjligt. Jag försöker slappna av, samtidigt inombords ville jag explodera. Jag har aldrig kunnat uppfatta tid och rum om hur länge dem höll på, det var alldeles för länge oavsett om det var en minut eller sextio minuter. Jag öppnar ögonen när killen som låg på mig reser sig upp och drar upp byxorna och jag ser inte längre min kompis någonstans, inom mig hoppades jag på att hon hade larmat någon om detta. Killarna avlägsnar sig från platsen och kvar sitter jag, i princip helt naken och bara skakar och tårarna forsar ner längs mina kinder. Innan dem försvinner helt skriker dem massa åt mig, dem hotar mig. Dels att om jag larmar kommer dem göra si och så, om jag berättar så kommer dem göra något annat. Efter en tid kommer min kompis springandes mot mig och pratar konstant hela tiden, det ända jag uppfattade för stunden var att hon var rädd och hon visste inte vad hon skulle göra när hon såg vad som hände.
Rädd? Det var ju jag som blivit utsatt inte hon, hon hade stått där och sett det hela utan att larma någon, utan att försöka hjälpa mig. Jag visste för stunden inte vilket som var värst, att hon stått där och sett allting hända eller det jag blivit utsatt för. Men jag intalade mig själv att jag säkert hade blivit lika rädd som hon och inte agerat heller?. Men det är en fråga än idag, hur hade jag gjort?
Men innerst inne ekade det inom mig det hon hade sagt tidigare på kvällen. "Jag kommer alltid ställa upp för dig", hade hon ställt upp för mig eller hade hon svikit mig. Jag visste inte då hur jag kände.
Dem första två veckorna efter händelsen hade jag väldigt mycket stöd av min kompis, hon backade upp mig såväl på natten som på dagen och fanns verkligen för mig tills en dag då hon ändrar inställning helt. Från att ha sett allt, sett vad jag blivit utsatt för och själv haft dem orden i sin mun plötsligt säger att jag valde detta, att jag ville ha sex med dessa killar och att det inte alls var en våldtäkt utan mitt egna val. Jag visste inte hur jag skulle reagera, hur ska man reagera på en sådan sak när hon ändrar på sanningen helt? Från den dagen sa jag upp kontakten med henne och orden ekade ännu igen "jag kommer alltid ställa upp för dig". Hade hon ställt upp för mig, nej. Hon hade totalt svikit mig. Från att redan må pyton efter det jag blivit utsatt för så mådde jag ännu sämre.
Jag valde att inte berätta för någon om denna händelse då jag var rädd att jag inte skulle bli betrodd, att jag skulle få fler människor emot mig. Att få höra ännu en gång att jag valde detta. Jag svalde min stolthet och sa inget till någon. Efter ca en månad efter att jag vart utsatt kom det hot via sms och telefon att jag skulle passa mig för att anmäla och dyl. Jag vart rädd för vad jag hade hamnat i, det kändes som det räckte med det dem hade gjort mot mig. Dessa hot gjorde att jag vart ännu starkare i beslutet om att inte anmäla händelsen..
Detta är första gången jag berättar min historia om vad som hänt, jag har aldrig berättat för någon om det ni läser i texten jag skrivit. Jag har med all säkerhet missat vissa grejer, tappat bort orden och så men detta är min historia om vad som hände för fyra år sedan och det slutar inte här. Det har fortsatt fram till maj i år med hot och andra otäcka grejer som jag kommer skriva om i ett senare inlägg, för detta får räcka för idag.
❤❤❤❤❤