Amanda
Ibland träffar man människor som sätter sina spår, som man inte kan glömma. Amanda är en sån tjej som jag inte får bort från näthinnan. Ni vet att jag pausade min fortsättning på andra inläggningen när vi kom till fram till min inläggning på 95an, det är pga Amanda. Att skriva om det tar emot för då är Amanda med oss och nu finns hon inte med oss längre. Första gången jag såg Amanda var när jag stod i förrådet med personalen som gick igenom mina grejer, vad jag hade med mig och inte. Då kommer Amanda in i rummet och ska ladda sin telefon och kollar på mig med en "arg" störande blick och försvinner därifrån, men det fick mig att börja gråta, för det kändes som jag inte var välkommen dit. Men det visade sig att Amanda var en toppen tjej som jag trivdes väldigt bra med i min närhet, Amanda hade det väldigt jobbigt men visade aldrig hur hon egentligen mådde. Hon hade ett pokerface utan dess like och var alltid den som var starkast av oss. Amanda följde med mig och mamma ut och åt mat någon gång, hon var verkligen en toppen tjej. Trevlig framåt och mer mån om andra än sig själv.
Men under min inläggning där händer det som inte får ske, Amanda försvinner från oss via ett lyckat suicid försök den 18/12-15. En dag som ekar i mitt huvud, en fråga om varför gjorde hon det för, varför? Hon hade tidigare under den dagen innan jag skulle åka på permission lovat att inte göra något som kan skada henne. Men när jag kommer tillbaka från permissionen hittar jag inte Amanda och strax därefter går stora larmet i korridoren och jag förstår direkt att det är illa, Amanda gick inte att rädda.
Jag har skrivit ett brev eller vad jag ska kalla det som jag tänker åka och läsa upp vid hennes grav för att försöka få något avslut, var på hennes begravning men av flera olika anledningar fick jag inte det avslut som jag hoppats på.
"Amanda
Amanda, jag har aldrig känt mig så ledsen, arg och besviken på en person som jag gör efter den dagen du lämnade oss. Jag känner mig krossad inombords, en känsla jag inte borde känna. jag känner sånt hat mot dig för att du gjorde detta, fast jag trots detta tror att du bara ville varna folk, jag tror inte du ville dö den dagen. Men jag kan inte släppa det, det ekar sig fast i mitt huvud att du är borta och jag kan inte kontrollera det.
Du är inte längre hos oss och jag måste gå vidare, kan jag gå vidare utan dig? Jag hoppas så innerligt att du har det bättre på den sida du är nu, en sida jag flertalet gånger försökt nå, dels för att få vara med dig igen. Slippa känna det jag tror att du kände, sorg, att man misslyckats med att vara sig själv.
Jag börjar sakta att acceptera att du är borta, att du längre inte finns i min närhet. Jag börjar inse att det är på riktigt du är borta. Vi är i två olika världar, utan att kunna kommunicera med varandra. Men det gör ont, fruktansvärt ont i mig.
Men det är nu dags för mig att gå vidare utan dig. Jag vet att du finns med mig även om jag inte ser dig. I takt med detta brev rinner tårarna.
Men det börjar bli dags att nu säga hejdå min kära vän. Tack för att jag fick vara din vän, tack för alla stunder vi delade, både glädje och sorg. Tack för oss.
Vila i frid Amanda
Saknad, älskad och aldrig glömd. Vi ses sen <3 "
Det har snart gått ett år sedan hon försvann, men jag minns den dagen som den var igår. Att det var igår hon lovade mig att hon inte skulle göra något och sen gör raka motsattsen och försvinner från oss. Detta har gett mig flera tankeställare om mitt egna mående, hur skulle folk runtomkring mig må om jag försvann. Men ändå har beslutet och tankarna om att försvinna varit starkare.