.

Varje morgon som jag vaknar börjar kampen om mitt egna liv, att ta mig tillbaka. Under nätterna är allting så himla enkelt, oftast. Jag drömmer inte lika mycket mardrömmar längre, nästan aldrig. Därför blir natten min bästa kompis, men även min största fiende för jag kan inte styra över vilka minnen som  kommer upp. Inatt drömde jag om den vackra vita, min bästa vän, min alldeles egna Cambio, mitt barn, min häst, mitt allt. 

Morgonen blir genast mycket svårare och tuffare att leva, glädjen jag kände på kvällarna är tuff att få fram för saknaden är starkare.

 

Hela min resa hade varit så mycket lättare med honom.

 

Men samtidigt så vet jag detta nu, det fanns en mening med honom. Han skulle vara mitt ljus, min vägledning. Han kom till mig i rätt stund när allting hände och han gav sig av strax efter att de värsta lugnat ner sig. Jag fick låna en ängel till stöd. Min älskade häst hjälpte mig länge.