.

Idag kom äntligen den dagen som jag längtat och suktat efter så himla länge och den var så himla välbehövligt. 

 

Jag fick på eftermiddagen åka hem på en dagspermission till kvällen och jag var väl som ett barn på julafton, känslan går inte att beskriva i ord. 

 

Jag vart beviljad permission i lördags för en hel dag men då det vart lite turbulent på fredagen, mycket känslor och tankar och mitt liv rasade verkligen ihop för någon timme till det djupaste, så ställdes det in pga att dem inte vågade släppa ut mig. 

 

Men tillbaka till idag. 

Det var otroligt mycket känslor att åka ifrån säter och avd 93 som jag är intagen på. Lyckan över att bara släppa allting, få åka och träffa mina hästar, få ägna tid tillsammans med min allra bästa kompis och bara andas frisk luft. Men samtidigt så var det väldigt mycket ångest i kroppen, när vi åkte förbi ställen som gav mig flaschback.. När vi åkte över bron där jag faktiskt stod utanför staketet och faktiskt räkna sekunder innan jag faktiskt tänkte släppa, det gjorde ont.. Att åka förbi stan, stan där jag blivit utsatt för så mycket sjuka grejer både på jobbet och som privat. 

 

Att ta in allting som händer just nu, både positivt och negativt är oerhört svårt. Även om det är saker som gör mig lycklig faller jag oftast i gråt. 

 

Jag bad inte om detta, jag ville inte bli utsatt för detta, varje dag är en evig kamp.. 

 

Jag vet inte om man ska skriva detta egentligen, men jag tänker skriva det ändå för jag behöver ventilera för min egen del.. Fick  igår byta rum och bor nu med två andra, en jämnårig och en som jag misstänker är kring 40 års åldern. Det värsta av allt.. Jag har samma känsla som jag hade hela hösten, känner mig konstant iakttagen, förföljd och jag har svårt att slappna av. 

 

Har tänkt tanken många gånger under dagen att be om att få byta rum, men.. vad säger man? Hej det känns som hon kommer skada mig på något sätt så jag vill byta rum.. Jag ska försöka en dag till och se om känslan dämpar eller om den fortfarande ligger kvar så lär jag ta tag i detta. 

 

Imorgon är dagen som jag tänker försöka skriva ett första inlägg om händelsen som hände för tre år sedan, finns inga garantier på att styrkan finns hos mig ännu och jag tänker inte pressa mig över några gränser.